standingallalone

Har du någonsin känt att vad du än gör så måste någon klaga på dig. Hur mycket du än försöker, tycker om det eller övar så är det ända du hör nedlåtande kommentarer. Är det riktigt konstigt att man blir negativ då? Personer börjar klaga på att du är så negativ och aldrig försöker, de är aldrig nöjda. Ska du bara pressa dig till yttersta droppen, tills ingenting är kvar av dig utom skalet. Då allt annat har dunstat bort. Men det märker inte omvärlden för de är så upptagna med att diskutera olika hårförlängningar, manikyrer eller såpoperor. Är världen verkligen så ytlig? Eller är det vi som inte heller ser att det ytliga också bara är ett skal som döljer det rädda och undangömda? Känslor styrs av omgivningen och med denna ytliga omvärld är det inte konstigt att man blir tyst och inåtvänd. Skulle du vilja starta en vänskap med någon som bara snackar om sina jobbiga föräldrar som inte låter dig få mer än 500 i veckopeng? Eller som bara stirrar på dig som om du var en idiot. Nej du föredrar att vara ensam. Men när föräldrar och lärare och släkten undrar om du inte blir för ensam och tycker att du borde prata med någon har det gått för långt. Det är ju inte precis så att jag har valt det här. Jag har bara ingen lust att veta vad det är i den där nya hudkrämen som gör händerna lika lena som en barnrumpa. Vad fan är det med människor? Jag önskar att jag var född som ett ostron, då behövde jag inte umgås flera timmar per dag med personer som stirrar på en för att man har annorlunda kläder. Jag vill vara ensam… så ensam att ni inte ens bryr er om hur det är med mig. Jag är så trött på de där konversationerna som alltid startar med ”hej, hur är det?” för om man svarar som det är så höjer de ögonbrynen och undrar om det är något som är fel. Alltså ursäkta, men hela jävla universum är fel. Jag kan sitta i ett rum fullt av massa töntar till människor och ändå känna mig fett ensam. Alla skrattar och skämtar med varandra och jag sitter i ett hörn med benen indragna mot kroppen och gråter.